|
Stenkol och lera
Skåne är det enda landskap i Sverige där man funnit stenkol,
speciellt rikligt i nordvästra delen. Stenkol har brutits här
sedan 1500-talet. En omfattande gruvdrift startade i mitten av
1700-talet framförallt i Billesholms- och Höganästrakten. Nya
samhällen växte upp på slätten med gruvan i centrum och
bostäder, badhus, skolor m.m. runt om. (Besök gärna Gruvmuseet i
Bjuv)
Stenkolet visade sig vara svårsålt och användes mest till
fyrväsendet. Samtidigt började krukmakeriet att blomstra.
Råvaran – leran – fanns i området. Dels tillsammans med
stenkolet och dels längs åarna. Avsättning för stenkolet fick
man i egna anläggningar vid framställning av keramik och tegel.
År 1799 grundade greve Erik Ruuth Helsingborgs Lerkärlsfabriken
som var igång till 1922. Man specialiserade sig på saltglaserat
hushållsgods. Detta var upptakten till en betydande industriell
keramiktillverkning framför allt i Helsingborg-Höganäsområdet.
Höganäs startade sin fabrikation 1832. Här tillverkades från
början gulglaserat lergods jämsides med det saltglaserade
stengodset, som fortfarande tillverkas på Höganäs Saltglaserat
AB. År 1910 startades kända ”Andersson & Johansson”, numera
Höganäs Keramik AB. Idag den största keramikverkstaden som
huvudsakligen tillverkar bruksföremål i stengods.
I Råådalen, strax söder om Helsingborg, ligger Wallåkra
Stenkärlsfabrik från 1864 där verkstaden är i full drift. Här
ligger också Raus Stenkärlsfabrik från 1911. De gamla
stenkolsugnarna används än idag vid tillverkningen av det
saltglaserade stengodset.
Längs Rönne å, känd för sin fina lera, etablerade sig
krukmakarna i V. Sönnarslöv och Kvidinge. I Ängelholm, som en
gång var Sveriges mest betydande krukmakarstad, fanns det flera
välkända krukmakare under 1700-talet. Fläckakrusen från
Ängelholm var en av specialiteterna liksom lergökarna, som
fortfarande tillverkas för försäljning.
Lergods- och stengodslera – vad är skillnaden?
Lergodsleran är smidig att arbeta med och bränns i 900-1150 ºC.
Efter bränningen är skärven – den brända lermassan – fortfarande
porös och blir inte vattentät förrän man täckt den med glasyr.
Stengodsleran bränns i 1200-1350 ºC. Lerpartiklarna smälter
därför samman bättre – leran sintras - och skärven blir
vattentät även utan glasyr. Stengodsleran är inte lika smidig
att arbeta med som lergodsleran, men i gengäld blir den hårdare
och slitstarkare.
Hur går tillverkningen till?
Keramikern bearbetar leran genom att dreja, tumma, ringla eller
på andra sätt forma leran. Därefter måste leran torka. Vid de
flesta formerna av keramiktillverkning bränns sedan föremålen
två gånger. Den första gången kallas skröjbränning och sker
oftast i 900-1000 º C. Vid denna bränning sintras leran, men är
fortfarande tillräckligt porös för att glasyren ska fästa.
Glaseringen sker sedan godset svalnat. Många keramiker väljer
att själva blanda sina glasyrer för att skapa speciella
effekter. Den andra bränningen, glasyrbränningen, sker i högre
temperatur än skröjbränningen. Temperaturen beror på vilken lera
och glasyr som används. Det är viktigt att temperaturhöjning och
avsvalning sker långsamt för att inte leran ska spricka.
Saltglaserat – den karakteristiska bruna glasyren
Tekniken kommer ursprungligen från Tyskland där den använts
sedan 1200-talet. Att bränna saltglaserat har lång tradition i
nordvästra Skåne och än i dag finns de gamla ugnarna kvar och
används på samma sätt.
Bränningen sker i stora rundugnar av tegel som eldas med
stenkol. Ugnarna fylls med stengodset och ingången muras igen.
Genom eldningsluckor skyfflar man in stenkol under tre dygn
tills temperaturen kommit upp i 1300 ºC och det är dags för
glasyren. Salt skyfflas in genom luckorna och när det förgasas
frigörs natrium som förenar sig med lerans kiselsyra och godset
får sin speciella glasyr. Nu får ugnen svalna i en till två
veckor innan det är dags att knacka bort teglet för ingången och
ta ut det färdiga godset. |
